Från Umeå bar det iväg vidare söderut och vi hamnade i Olofsfors – en fin bruksmiljö med anor från 1700-talet.

Det blev en promenad innan vi reste vidare till Örnsköldsvik för övernattning och ännu ett Pinchos-besök. Sedan väntade Höga kusten!

Här hade vi tänkt att vandra uppför Skuleberget men där var det lite för mycket folk så vi tar det en annan gång. Vi lär komma hit igen, för jag har ju ”släkten” i området. Istället åkte vi till Norrfällsviken.

Och så blev det ett besök på Mannaminne. Ett väldigt speciellt besöksmål där vi faktiskt inte varit förut. Lite roligt ställe men kanske inte riktigt värt de 150 kronorna i entreavgift.

Vi stod på en helt fantastisk liten ställplats vid Hornö brygga. Kanske den finaste ställplatsen på hela resan! Plats för fyra bilar och en liten stuga med kök, sällskapsrum med spel för utlåning, dusch, toa och ett gästrum med sängar (men inget sådant behövde vi ju) och så en ljuvlig uteplats där vi njöt av den ångermanländska kvällssolen med Höga kusten-bron som kuliss.

 

Egentligen var vi på ”rätt” sida bron men hade ändå tid att åka över bron till besökscentret, köpa västerbottenost-fylld lax, och åka tillbaka igen.

Så åkte vi till ”Näset” för att träffa min andra familj. Här tillbringade jag ett otal sportlov och sommarlov under min uppväxt. Som liten skrevs jag in som dagbarn i familjen ifråga i Askersund, blev ”bästis” med dottern i huset och har så förblivit – och nu är jag gudmor till hennes två barn. När jag var liten var det ”farmor” som bodde på Näset i Myckelby utanför Kramfors och vi åkte tåg i många timmar för att hälsa på. Nu är farmor Stina borta. Mitt sista fina minne av henne är när jag fick äran att sjunga på hennes begravning.  Näset är numera sommarviste för familjen. Alla anslöt när vi kom. En fantastisk kväll med många roliga skratt och minnen.