Att resa är att leva

Resor över hela världen

Författare: resaleva (sida 1 av 17)

Slutet på resan i norra Sverige

Så kom vi hem igen men måste ju berätta lite om avslutningen på vår resa. Efter besöket hos familjen i Ångermanland satte vi sonen på tåget till Uppsala där han skulle träffa en kompis från konfirmationslägret i Hälsingland förra sommaren (många landskap nu!). Sedan bar det iväg till Härnösand för att pricka av den sista av landets domkyrkor för vår del, nämligen Härnösand.

Kvällens logi blev i Skärså där vi siktat in oss på ett besök på den omtalade fiskrestaurangen Albertina. Den motsvarade verkligen våra höga förväntningar.

Dagen därpå skulle sonen hämtas i Uppsala men vi hann med ett besök i ett överfullt Öregrund (fanns inte en parkeringsplats att uppbringa och vi gick således aldrig ur bilen) och i Grisslehamn.

När sonen hämtats hamnade vi i Enköping på en fin ställplats vid vattnet. Erik tjatade till sig ännu ett Pinchosbesök som blev nummer 20 på listan.

Nästa morgon åkte vi vidare och stannade för frukost och fika på Konditori Bivur i Köping. Vi har varit där förut efter att ha sett ”Tårtgeneralen” och Erik ville dit. Nu ville han dit igen och det är verkligen värt ett besök. Ett gediget gammalt konditori med huuuur mycket gott som helst. Erik beställde en traditionsenlig ”halva”.

Så fortsatte vi till min barndomsstad Askersund. Det var inte så kul att bo här som tonåring (flyttade när jag var 15) men är ju faktiskt en väldigt fin stad att turista i! Vi åker gärna hit. Vi fick sista platsen på den populära ställplatsen i hamnen.

Det blev några promenader, pizzamiddag i stan och dagen därpå åkte vi hem!

På väg mot ”släktkalas” på Höga kusten

Från Umeå bar det iväg vidare söderut och vi hamnade i Olofsfors – en fin bruksmiljö med anor från 1700-talet.

Det blev en promenad innan vi reste vidare till Örnsköldsvik för övernattning och ännu ett Pinchos-besök. Sedan väntade Höga kusten!

Här hade vi tänkt att vandra uppför Skuleberget men där var det lite för mycket folk så vi tar det en annan gång. Vi lär komma hit igen, för jag har ju ”släkten” i området. Istället åkte vi till Norrfällsviken.

Och så blev det ett besök på Mannaminne. Ett väldigt speciellt besöksmål där vi faktiskt inte varit förut. Lite roligt ställe men kanske inte riktigt värt de 150 kronorna i entreavgift.

Vi stod på en helt fantastisk liten ställplats vid Hornö brygga. Kanske den finaste ställplatsen på hela resan! Plats för fyra bilar och en liten stuga med kök, sällskapsrum med spel för utlåning, dusch, toa och ett gästrum med sängar (men inget sådant behövde vi ju) och så en ljuvlig uteplats där vi njöt av den ångermanländska kvällssolen med Höga kusten-bron som kuliss.

 

Egentligen var vi på ”rätt” sida bron men hade ändå tid att åka över bron till besökscentret, köpa västerbottenost-fylld lax, och åka tillbaka igen.

Så åkte vi till ”Näset” för att träffa min andra familj. Här tillbringade jag ett otal sportlov och sommarlov under min uppväxt. Som liten skrevs jag in som dagbarn i familjen ifråga i Askersund, blev ”bästis” med dottern i huset och har så förblivit – och nu är jag gudmor till hennes två barn. När jag var liten var det ”farmor” som bodde på Näset i Myckelby utanför Kramfors och vi åkte tåg i många timmar för att hälsa på. Nu är farmor Stina borta. Mitt sista fina minne av henne är när jag fick äran att sjunga på hennes begravning.  Näset är numera sommarviste för familjen. Alla anslöt när vi kom. En fantastisk kväll med många roliga skratt och minnen.

Skellefteå och Umeå

Utanför Piteå bodde vi i gästhamnen Renöhamn. Jättefint ställe! Det var bara vi där. Vi fiskade litegrann (med ett rejält napp som släppte och i övrigt bara bottennapp) och njöt av den soliga kvällen.

Nästa dag bar det iväg till Skellefteå. Det var en trevlig stad, tyckte vi!

Sedan åkte vi till Bonnstan, en del av Skellefteå som var väldigt omskriven som ”kyrkstad” och hembygdsutflyktsmål. Det var mycket folk, men kanske lite överskattat, så vi åkte vidare istället för att trängas.

GDPR-anpassade bilder utan synbar trängsel:

Istället hamnade vi i Umeå. Det fanns en ställplats i utkanten av stan men där byggdes det om, så det var inte så roligt ställe att övernatta på. Det gällde för övrigt i hela stan. På kommunens hemsida läste vi att de inte hade ställplatser för husbilar för de prioriterade att bygga och det märkte vi! Grävmaskiner och byggprojekt ÖVERALLT.  Det blir nog bra när det blir färdigt. Vi åkte till skulpturparken istället (men även där var det byggprojekt på gång).

Den här var min favorit. Det såg verkligen ut som en sliten gammal klädd stol och jag var tvungen att gå fram och känna på den för att vara säker på att den var gjord helt i betong!

Byggt av drickabackar.

170 herrkavajer upphängda i träd.

Den här berörde mig. Badkar för att hedra minnet av de mentalsjukhuspatienter som utsatts för de gamla ”långbaden” som jag läst så mycket om.

 

Vi har ju en ”grej” i familjen att besöka så många Pinchos som möjligt och tänkte försöka oss på Umeå. Det fanns platser kvar enligt appen men när vi parkerat i närheten fanns det bara bord på uteserveringen. Men vädret var okej så vi travade dit. Nu är vi ju inte så mycket för trängsel och när vi kom dit var det överfullt inne och helt fullknökat även på den fina inglasade uteserveringen. De få platser som var lediga ville vi verkligen inte ha. Vi gick tillbaka till bilen och även på andra uteserveringar satt folk som burksardiner på uteserveringar.

Vi bestämde oss för att förse tonåringen med en påse från McDonalds och åka vidare.

 

 

Storforsen, pitepalt och ännu en kyrkstad

Efter Gammelstad bar det iväg till Storforsen, som flera rekommenderat. Och det var verkligen värt ett besök! Så fascinerande och mäktigt med den stora brusande forsen som gör skäl för sitt namn.

Det var väldigt välordnat och fanns olika vägar att gå. På väg dit klättrade vi lite över ”stock och sten” och det fanns massor av grillplatser! Från själva utsiktspunkten gick vi den mer ”tillrättalagda” vägen som var otroligt fint gjord och tillgänglighetsanpassad.  Så bra när sådana här fantastiska platser ute i naturen, som ligger helt avigt till, ändå görs i ordning så att många kan ta sig dit!

Sedan var det minst sagt lunchdags och vi styrde kosan mot Piteå. I Piteå ska det ju ätas pitepalt! Vi tycker det är roligt att testa lokal mat när vi har möjlighet så det här var ju ett måste! Vi hade fått tips om Paltzerian i Öjebyn strax utanför Piteå. Där provade vi kokt palt, stekt palt och blodpalt. Kokt palt är ju väldigt likt de öländska kroppkakorna fast lite fastare och ”stabbigare”. Stekt palt var lite som stekt potatis och stekta fläsktärningar. Också gott. Blodpalten tyckte jag luktade blodpudding men det smakade inte så mycket så den fick sämst betyg. (Och nej, palt är inte det mest bildmässiga som finns i världen…)

Helt proppmätta (paltkoma!) och vimmelkantiga av denna totala kolhydratchock åkte vi vidare. Bara ett par minuter därifrån ligger ännu en kyrkstad, nämligen Öjebyn. Det fick bli ett besök även där. Kyrkstäder har funnits på fler håll i Sverige men i de norra delarna var de allra vanligast.

Det blev också ett besök i Öjeby kyrka – en kyrka ursprungligen byggd på 1400-talet som förvånande nog var väldigt speciell i ”möbleringen”.

Besök i Gammelstads kyrkstad

Idag besökte vi kyrkbyn, eller kyrkstaden, i Gammelstad, precis utanför Luleå. Här finns över 400 små kyrkstugor där folk från landsbygden kunde övernatta när de skulle till kyrkan. Men det blev så socialt viktigt, det här med att träffas i samband med kyrkobesöket, att även de som bodde betydligt närmare byggde sig en liten stuga för att kunna delta i gemenskapen.

De allra flesta kyrkstugorna är privatägda och folk har dem som sommarstugor. Man får nämligen inte bo här permanent. Det gick ju inte an att gå och titta in i stugorna eftersom folk äger dem, så vi gick en liten stund och funderade på hur det ser ut därinne. Då gick vi förbi en stuga där en man kom ut och började prata med oss. Så småningom kom även frun ut och frågade om vi hade varit inne i nån stuga – och bjöd in oss! Vi fick en liten rundvisning i den lilla stugan, som bestod av ett rum och en kokvrå. Dusch och toa fanns i en allmän anläggning runt hörnet. Hon berättade att hennes syster hade deras mammas gamla stuga och att hon själv bott i en kyrkstuga med sin mormor på sommarloven som liten. Hon hade varit här på några veckors konfirmationsläger och konfirmerats i kyrkan (en tradition som fortfarande lever kvar i församlingen). Paret berättade att stugorna går i arv och väldigt sällan kommer ut till försäljning men att det hände förra året och att de då slog till direkt. Så otroligt fint av dem att bjuda in oss och berätta! Tack för det!

I byn finns även besökscenter, café, hembygdsgård, gammal sockenstuga och även en ”visningsstuga” som hembygdsföreningen äger och som är lite större än de ”vanliga”.

Vi besökte också besökscentret där vi fick se en film om kyrkstadens historia.

Och så gick vi förstås också in i Nederluleå kyrka.

Från Haparanda till Luleå via Finland

Vi lämnade vår nattplats på Erikö utanför Kalix efter att Erik köpt glass i caféet. Väldigt fint ställe att stå på och vi var de enda övernattande gästerna.

Vi tog en sväng förbi Haparanda hamn men det var inte så mycket att se så vi åkte vidare.


Väl framme i Haparanda fick vi för oss att vi skulle åka och kolla på gränsen och Erik ville se Finland. Jag vet inte vad vi trodde men kanske att det skulle finnas någonstans att svänga av och vända. Det gjorde det ju dock inte så plötsligt var vi i Finland och blev stoppade av tre poliser. 🙈 Bara att förklara att vi kört lite fel och be att få vända irondellen. Så det blev en knapp minuts semester i Finland.

Istället styrdes kosan mot Luleå där vi fick näst sista platsen i Södra hamn. Promenad i stan och besök i domkyrkan såklart.




På kvällen gick vi på Pinchos till Eriks stora förtjusning.

Jokkmokk och Kiruna med midnattssolsvandring

Vi lämnade Storuman med Jokkmokk i sikte och kom dit tidigare än planerat. Strax före Jokkmokk stannade vi till vid Polcirkeln. Vi var kaffesugna med caféet meddelade på en skylt att det öppnar ”senare i sommar”. Jaja, inget kaffe alltså.  Det kan vi ju enkelt fixa i bilen, men vi bestämde oss för att åka vidare och kanske fika inne i Jokkmokk.

Inne i Jokkmokk var dock förstås allting stängt en söndageftermiddag. Vi åkte till gamla kyrkan – men även den var stängd.

Istället åkte vi vidare till Muddus nationalpark och funderade litegrann på att stanna över vid entren och vandra till ett vattenfall på morgonen. Men när vi väl kom fram gick vi bara en kort spångvandring och bestämde oss för att åka en liten bit till.

På vägen norrut kollade vi väderprognosen igen och det visade sig att det skulle bli sol hela natten i Kiruna, men ösregn natten därpå. Och vi som verkligen sååå gärna ville vandra Midnattssolstigen i klart väder! Vi insåg att det var två timmar till Kiruna, så det bar iväg dit. Det var nästan tomt på vägarna och bra väg (förutom lite vägarbete) så det gick väldigt smidigt. Halv nio var vi framme och incheckade på Camp Ripan där leden startar. Vi fick plats på deras ställplats för husbilar. Fick middagen på bordet på en kvart och sedan packade vi ihop oss och började vandringen. Den skulle ta 1,5-2,5 timmar, men vi travade upp på drygt timmen. I ett fasligt tempo uppför Luossavaara! Jobbigt men inget att välja på för det var så fruktansvärt med mygg att vi var tvungna att nästan springa ifrån dem. Men Erik och jag var laddade med astmamediciner, så vi tog oss upp.

Väl uppe var det verkligen värt det. Dessutom var det i princip myggfritt däruppe! Vi dröjde oss kvar och slog oss ner med dricka i solljuset. Det var en fantastisk utsikt och så häftigt att sitta där mitt i natten, högst uppe på berget, och se hela Kiruna i dagsljus. Vi såg Kebnekajse också!

Tillbaka vid husbilen satt vi ute i solen, klockan ett på natten. Makalöst märklig upplevelse!

Norra Sverige – Vildmarksvägen

Vi började årets semester med Vildmarksvägen, sträckan Strömsund-Stekenjokk-Vilhelmina. Vägen dit är inte så mycket att prata om – Jörgen körde och jag jobbade hela vägen, in i det sista, för att få allting färdigt inför den stundande semestern.

Vi började alltså i Strömsund där vi övernattade. Det blev en kvällspromenad i det härliga soliga vädret.

Morgonen därpå vaknade vi jättetidigt så redan vid sjutiden åkte vi. Vildmarksvägen är fantastiskt vacker, även om den allra första sträckan kanske inte är så märkvärdig. Redan efter nån halvtimme stannade vi vid Skansen Alanäs, en gammal militärskans från Andra världskriget. Här gick vi en liten promenad och kollade på resterna av skansen.

Nästa stopp blev så klart Hällingsåfallet, tre mil på skumpig grusväg från Vildmarksvägen. Men det var det värt! Fantastiskt vackert. Vi hade tur med vädret också så tack vare att solen sken bildades förstås fantastiska regnbågar.

Så åkte vi vidare längs vägen och njöt av vyerna.

Så kom vi till den samiska kulturplatsen och kyrkstaden Ankarede, som är klassad som riksintresse för kulturmiljö. Där strosade vi omkring bland kåtor, kyrka, kyrkogård och andra byggnader.

Så kom den verkliga höjdpunkten på den här sträckan, både bildligt och bokstavligt!

Vi nådde upp på Stekenjokkplatån och kunde njuta av milsvida vyer av snö, i 22-gradig värme! Temperaturen sjönk dock snabbt och var nere på runt 15 grader vid högsta punkten. Men nu har jag kastat snöboll i klänning och vinterkängor!

Här plogas vägen fram varje år och öppnar lagom till nationaldagen. Vi träffade på en ortsbo i Alanäs, som berättade att han åkte sträckan med sin fru när den öppnade i år, och att det hade varit otroligt mycket snö det här året. Vallarna när vägen öppnade var 7-8 meter höga på sina håll, sa han! Nu hade de sjunkit, men 185 centimeter långe sonen var kortare än vallarna!

Vi åkte vidare och hade tänkt oss att stanna till även i Fatmomakke, ytterligare en samisk kulturplats, men vägen var så dålig att vår 4,5-tonnare inte var helt lämplig på den, så vi vände. Istället blev det ett stopp vid Trappstegsforsen. Där fanns ett litet matställe så tonåringen fick glass och en stripsbricka och pappan en korv! Det gäller att hålla dem på gott humör! Mamman ägnade sig istället åt fotografering.

Vi kom längre än vi hade tänkt den här dagen. Hade ju planerat att övernatta på Stekenjokkplatån men var där strax efter lunch eftersom vi startat så tidigt, så istället ställde vi kosan mot Vilhelmina. Men när vi kom dit sov Erik och klockan var inte så mycket så vi fortsatte till Storuman och står nu där istället. För en gångs skull blev det campingplats. Vi brukar helst undvika det eftersom vi hellre fricampar eller står på mindre ställplatser – och i dessa tider finns verkligen ingen anledning alls att stå på ”full-service-platser” eftersom vi ändå inte nyttjar några allmänna faciliteter (annat än tömning och vattenpåfyllning förstås). Men det fanns helt enkelt inte så mycket annat att välja på! Fin vy från husbilen hade vi igår kväll.

Nu styr vi kosan norrut!

 

Gouda – en mysig oststad

Man kunde tro att vi fått nog av ost, men icke! Här kommer ett lite sent inlägg från Gouda, som vi besökte häromdagen. Det har dock varit lite si och så med uppkopplingen så därför dröjde det några dagar.

I Gouda finns en stor ställplats mitt i stan! Där parkerade vi pärlan och sedan väntade en promenad i den mysiga lilla staden.

På kvällen gick vi till en bar som sände fotbolls-VM, Sverige-Nederländerna. Slutade dock inte så bra så medan nederländarna jublade drog vi oss tillbaka till husbilen.

På morgonen var det ostmarknad – här är det alltså torsdagar som gäller! Det var ytterligare ett annat upplägg som inte var fokuserat på att bära ostarna på slädliknande grejer och väga dem, utan mer på själva marknaden och köpslåendet.

Vi köpte mer ost!

Själva ostmarknaden med försäljning var större här än på de andra ställena – dessutom var det inte bara ost utan allt möjligt som kunde inhandlas. Hela torget var fullt av knallar som sålde diverse mat och annat.

Nu är vi på väg hemåt igen så det finns inte så mycket att berätta. Vi åker ömsom på autobahn och ömsom på småvägar på den nordtyska landsbygden. Ett och annat stopp blir det också.

Ostmarknad i Edam

I morse lämnade vi Alkmaar och åkte till Edam, där det också var ostmarknad. Det är ju alltid lite trixigt att hitta parkering så Jörgen hade googlat upp en parkering vid en kyrka och vi körde in där men där var det fullt. Då kom det en ”ostmarknadsklädd” äldre herre i vita kläder, hatt och scarf och pekade att vi skulle köra en bit längre bort. Och minsann, där fanns ett helt stort fält med parkeringsvakter, just för ostmarknaden. Det känns som hela stan i engagerad i detta! Väldigt bra ordnat och en skyltad gångväg in till marknaden. Vi blev invisade till en plats för husbilar, betalade 5 euro och promenerade in till stan – en promenix på kanske 7-8 minuter.

Inne i stan var det full rulle och även här skulle det alltså bli ostmarknad. Trots att marknaden är större i Alkmaar så var det mer välordnat och engagerat här. Det fanns sittplatser runtom ”stängslet” och ”föreställningen” var mycket mer av ett skådespeleri. Här blev det väldigt tydligt hur ostmarknaderna faktiskt gick till här fram till 1920-talet och de medverkande var i alla åldrar. Vi fick se hur osten anlände med båt, hur det köpslogs och provborrades för att smaka, hur man kom fram till ett pris, vägde och lastade. Jättetrevligt och inte alls så rörigt och obegripligt som vi tyckte att det var i Alkmaar.

Här är det borgmästaren från Utrecht (som invigde dagens marknad) som får en lektion i hur det gick till att knacka på osten:

Dessutom gick det runt ungdomar med brickor så man fick smaka ost.

Naturligtvis var det också marknad så man kunde handla. Vi upptäckte den för oss nya osten Beemster och köpte en bit. Nu sitter vi och ångrar att vi inte köpte mer, haha. Såååå god!

Vi har precis slagit läger mitt inne i Gouda. Nu blir det promenad i gamla stan! Ostresan fortsätter!

Äldre inlägg